HEJMIA.se

Dags för ridlektion nummer två. Förra veckan fick vi 'önska' en häst till nästa lektion innan vi gick hem. Det var Jimmy hit och Risja dit.

Jag sa "en SNÄLL".

Eftersom att alla andra har en veckoplan så måste ju också jag ha en.
Here goes:

Måndag: Praktik 08:00-12:30, rasta hundarna, ridlektion 19:00.
Tisdag: Möte med E 09:00-09:50, rasta hundarna, skjutsa mormor, tvättid 17:00-21:00.
Onsdag: Praktik 08:00-12:30, rasta hundarna, gå en vända på stan.
Torsdag: Praktik 08:00-12:30, rasta hundarna.
Fredag: Praktik 08:00-12:30, rasta hundarna.
Lördag: HELG
Söndag: HELG

Varje gång jag slår mig ner i soffan för att se en film/skriva ett brev/läsa en bok får hjärnan för sig att den är dödstrött och måste sova på stört. Är min soffa hemsökt?

Hade jag varit lite, lite äldre nu, med ett lite, lite sämre hjärta, hade jag antagligen fått en hjärtattack och dött på fläcken.

Datorn stendog mitt framför mina ögon.

Det var ett par darrande minuter innan jag såg att kontakten åkt ur eluttaget.

*Torkar svetten ur pannan*

Jag har stött på ett väldigt irriterande fenomen. En person som bryter på sitt eget språk utan anledning. Eller en väldigt korkad anledning i alla fall, om ni frågar mig. Jag frågade varför och svaret var att de andra som personen jobbar med, som är utländska och därför bryter kraftigt, skulle ha lättare att förstå då. Jag dunkade huvudet i väggen, nästan. Vilken dum människa! Förstår personen inte att den gör sig till åtlöje? Att det låter skrattretande? Om jag flyttade till ett annat land, skulle jag vilja att människorna där pratade sitt språk på rätt sätt så att jag kunde lära mig.

Ja, jösses.

Mitt första sålda objekt på Tradera, woho!

*Går maniskt igenom lägenheten i jakt på fler säljbara prylar*

Cissi och jag spelar Super Mario Bros på mitt Super Nintendo.

"Bara en bana till!"

"Bara fem liv till!"

"Vi måste ju ta det här slottet, sedan sparar vi och stänger av!"

Yeah, right.

Aftonbladet och Läkare Utan Gränser har ett samarbete för att få folk att skänka en timmes lön till Läkare Utan Gränsers akutfond. Just nu behövs hjälpen i Haiti.

Jag har ingen lön, men jag skänker ändå.

Vill du göra detsamma, klicka dig in här.

...så har jag inte gått och dött.

Det råkar bara vara så att brors FANTASTISKA tjej gav mig alla säsonger med Vänner.

Såattevahetere...HEJ DÅ!!!

Det var änna dags att inviga ugnen.




Hund hjälpte till också... Genom att hålla sig undan.

Nu har minsann jag lagat mat, för säkert andra gången på två månader (cred till mig, tack). Ris med smaklös bearnaisesås, brända chicken nuggets och sönderkokt sparris. Halleluja!

Och så lite jordnötter på det.

Känner att ögonen börjar bli fyrkantiga till formen och borde stänga av datorn för ikväll. Har sprungit runt och letat efter mina gitarrplektrum som jag använde i morse (fråga mig inte varför jag spelar gitarr klockan 05:30 på morgonen) och tydligen förlagt någonstans av ren trötthet. Rotade runt överallt och hittade dem till slut i Pepinos leksakslåda (?!). Nu kryper jag till kojs.
I morgon: Fezt.

Det var en bra sista dag i stallet, fast min sista blir det ju egentligen inte. Jag fick nämligen fem gratis ridlektioner i present! Jag börjar redan på måndag med att hoppa upp i sadeln (nåja).

Måndagen den 25:e börjar jag min praktik på hotellet (städ). Så jag har en vecka fri nu att ställa om mig mellan praktikerna. Fyra timmar om dagen, börjar vi med. Det verkade ganska lovande, men efter min praktikerfarenhet har jag lärt mig att aldrig hoppas för mycket... (En del av er vet vad jag talar om)
Nu har jag precis varit ute och promenerat en dryg timme. Det var skönt för det var inte så kallt. Är det fåglarnas vårkvitter jag hör? (Önsketänkande)
I morgon: Sista dagen i stallet.

Nu är jag nytvättad och fresh efter en förmiddag i stallet, min näst sista. Mockade skit, fyllde höpåsar och skrittade Jackpot som varit opererad. Segheten börjar komma smygande efter en varm kopp te, men jag ska gå till Ida och hjälpa henne att färga håret. Det får bli en tupplur senare. Jag gick också loss på luggen med en sax, har tunnat ut den lite längst ner, blev rätt nöjd.

I morgon väntar ett möte på hotellet, med "min" handledare som JAG inte ens träffat!

Jag försöker hålla humöret uppe, men det är inte lätt när flera månader av asjobbig vinter väntar. Kyla och mörker, både inuti och utanför. Jag är inne på mitt tredje år som praktikant och det känns som om jag klättrar neråt på stegen, kan inte ta mig framåt, uppåt, bort härifrån. En mycket ond cirkel, där jag faller hårdare för varje gång och får svårare att resa mig. Jag är min egen värsta fiende för jag vill inget hellre än att ta mig upp, upp, upp och den som håller mig tillbaka är jag själv, en genuin skräck för att ta ett steg utanför trygghetscirkeln. Ibland vill man ju bara ge upp.

Vi talade om känslan av värdelöshet. Vad gör egentligen en människa värdefull? Det var min uppgift att ta reda på. Nu är det så, att det finns två sidor av myntet. Jag förstår att jag säkert är mycket värdefull för flera andra, hur lite jag än åstadkommit. Men att känna sig värdefull inför sig själv är en helt annan sak. Det är mycket jobbigt att gå omkring med en känsla av att vara totalt misslyckad, att inte kunna arbeta och betala för sig. Hur ofta hör man inte folk irritera sig på de sjukskrivna som egentligen bara är lata och lever som parasiter på andra? Att sparka på den som ligger spelar tydligen ingen roll i det fallet. Tack, jag känner mig redan totalt ovärdig att leva.

Nu kanske jag drar många över en kam, för det är ju absolut inte alla som tycker så. De flesta av gångerna är det ens egna tankar och känslor, de som man inte blir av med, trots flera år i samtalsterapi och medicinering. (Insert avgrundsdjup suck)

Nej, nu går jag och lägger mig.

Jag spelar gamla hederliga UNO på Facebook, med andra medberoende FB-medlemmar världen över. "Mia won the Champion award playing UNO." =D

Jag har tillbringat de senaste dagarna med att läsa, se på film och sova. Passade faktiskt alldeles utmärkt, så här dagarna efter nyår... Slå två flugor i en smäll liksom. Jag kommer nog dessutom lindrigt undan den här gången, för jag börjar redan bli bättre (kan åtminstone andas med en näsborre åt gången).

2010 klampande in med buller och brak. Efter festande i tolv timmar känner man sig rätt mör. Kvällen började hos ett par vänner där vi åt trerätters, tjötade och spelade spel (och drack bubbel/vin/drinkar/cider/shots/öl/younameit). Självklart iklädd den lilla svarta.

När klockan närmade sig 23:30 trampade vi hem till mig, spelade hög musik och skålade in 2010 på balkongen, med utsikt över hela stan och fyrverkerierna. Sedan satt vi där i ungefär tre timmar och flamsade och kastade popcorn. En del började dra sig hemåt och vi som fortfarande kunde stå upp (och inte var sjuka, trötta eller skulle åka till Gran Canaria) gick tillbaka till där vi var först (vi bor nära varandra), drog fram gitarrerna och efterfestade fram till 05:00 på morgonen ungefär. Då fick jag följe hem.

Jag plockade undan lite innan jag stupade i säng, trots trötthet och rödspränga ögon. Vaknade med världens halsont och huvudvärk, inte så mycket baksmälla. Jag städade i alla fall upp och plockade ner julpyntet, det kändes lika bra att göra det nu när jul och nyår är över. Nu hoppas jag bara att jag slipper åka på en hejdundrande förkylning, jag som klarat mig hela hösten... *Ta i trä*

G O T T  N Y T T  Å R !