Störtdyk
Jag är trött...och ledsen. Dagen började inte bra alls. Än en gång fick jag "tips" på vad jag kan (borde?) göra, istället för det jag gör. I all välmening säkert, men det sved så inuti att tårarna bara rann så fort jag blev ensam. Jag var tvungen att öppna ett fönster, för det kändes som om lungorna var på väg att sprängas av ångest. Det gör det fortfarande.
När jag äntligen fick gå för dagen var det raka vägen till ett möte med mina handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Totalt utmattad av ledsenhet och frustration och ångest blev det störtdyk igen. Jag satt lutad över bordet och bara grät. För första gången på länge kom känslan av att vilja ge upp tillbaka, att inte vilja vara med längre. Att inte finnas till.
Raka vägen hem, bara för att sitta med hund i famn när jag gråter så jag skakar.
Den bästa påminnelsen om varför jag gör det här.
När jag äntligen fick gå för dagen var det raka vägen till ett möte med mina handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Totalt utmattad av ledsenhet och frustration och ångest blev det störtdyk igen. Jag satt lutad över bordet och bara grät. För första gången på länge kom känslan av att vilja ge upp tillbaka, att inte vilja vara med längre. Att inte finnas till.
Raka vägen hem, bara för att sitta med hund i famn när jag gråter så jag skakar.
Den bästa påminnelsen om varför jag gör det här.
Kommentarer
Trackback
