HEJMIA.se

Jag försöker hålla humöret uppe, men det är inte lätt när flera månader av asjobbig vinter väntar. Kyla och mörker, både inuti och utanför. Jag är inne på mitt tredje år som praktikant och det känns som om jag klättrar neråt på stegen, kan inte ta mig framåt, uppåt, bort härifrån. En mycket ond cirkel, där jag faller hårdare för varje gång och får svårare att resa mig. Jag är min egen värsta fiende för jag vill inget hellre än att ta mig upp, upp, upp och den som håller mig tillbaka är jag själv, en genuin skräck för att ta ett steg utanför trygghetscirkeln. Ibland vill man ju bara ge upp.

Vi talade om känslan av värdelöshet. Vad gör egentligen en människa värdefull? Det var min uppgift att ta reda på. Nu är det så, att det finns två sidor av myntet. Jag förstår att jag säkert är mycket värdefull för flera andra, hur lite jag än åstadkommit. Men att känna sig värdefull inför sig själv är en helt annan sak. Det är mycket jobbigt att gå omkring med en känsla av att vara totalt misslyckad, att inte kunna arbeta och betala för sig. Hur ofta hör man inte folk irritera sig på de sjukskrivna som egentligen bara är lata och lever som parasiter på andra? Att sparka på den som ligger spelar tydligen ingen roll i det fallet. Tack, jag känner mig redan totalt ovärdig att leva.

Nu kanske jag drar många över en kam, för det är ju absolut inte alla som tycker så. De flesta av gångerna är det ens egna tankar och känslor, de som man inte blir av med, trots flera år i samtalsterapi och medicinering. (Insert avgrundsdjup suck)

Nej, nu går jag och lägger mig.