HEJMIA.se

Jag grubblar och grubblar och grubblar tills jag har eldat upp mig så pass att jag nästan brinner upp. Det är inte kul att vara så upprörd att det bara går runt i skallen. Inte har jag någonting att sova på heller. Hjärtat slår alldeles för hårt.

Mitt humör svänger så jävla mycket att jag inte vet vilket ben jag ska stå på. Sådana här stunder vill jag slita sönder mig själv. Vad i helvete?

Jag känner att jag måste ha ett läkarbesök. Jag orkar inte en vända till. Jag säger inte att jag är där än, men tråden jag balanserar på är så jävla tunn. Jag är förbannad och förvirrad.

För några år sedan sa jag till min kurator att jag läst lite om generaliserat ångestsyndrom (general anxiety disorder) och att jag aldrig läst något som stämt så bra in på mig. Hon tog fram någon form av diagnoskriterier-bok-mojäng och vi gick igenom alla symtom, som stämde in till punkt och pricka. Hon höll med om att jag hade generaliserat ångestsyndrom och har själv tagit upp det flera gånger. I ett läkarutlåtande stod det dessutom att jag har en emotionellt instabil personlighetsstörning. Detta utan att det någonsin gjorts någon utredning. Det är möjligt att det är så, men det är ingenting som NÅGON har nämnt för mig, utan jag har tagit upp det själv efter att ha sett det i mina papper.
I det senaste läkarutlåtandet jag fick, stod det som diagnos EIP och recividerande depression. Inte ett ord om generaliserat ångestsyndrom. En kurator får inte sätta diagnos på en patient, så hur kunde hon säga till mig att det var det jag hade? När inte ens läkaren skrivit ut det som diagnos?
Att hon sedan har mage att säga till mina föräldrar att vi har haft djupare samtal och att jag inte tyckte att det var bra, går över mitt förstånd. Ja, jag har sagt flera gånger att jag inte känner mig bättre. Men jag har ALDRIG sagt att jag inte tyckt att någonting vi pratat om varit bra. Hon verkar tyvärr inte veta vad hon sysslar med, eftersom hon frågar MIG vad hon ska hjälpa mig med. Ser hon inte hur jag har det, fortfarande, efter fem år?
Hon är super när det gäller allt praktiskt. Papper och så vidare. Men det där som finns djupt inuti, det når hon inte. Hon är ju trots allt socionom i grund och botten och har jobbat i familjerätten. Det här, det kan hon inte. Och jag kräver någon som kan. Jag vägrar leva mitt liv så här.
Mediciner gör sitt. Antidepressiva, långtidsverkande ångestdämpande, lugnande tabletter, antipsykotiska, stämningsstabiliserare. Visst. Men det tar inte bort det verkliga problemet. Inte hennes samtal heller.
Ja, jag babblar på. Det är ångest och paranoida tankegångar om att någonting är fel. Och hur ska jag avsluta någonting som pågått i så många år, när separationsångesten sätter in?
Hur ska jag be om rätt hjälp? Jag vill träffa min läkare, men är rädd för att jag inte får fram ett ord, att jag sluter mig som en mussla. Igen. Jag är rädd för vad som står i mina journaler, vad de skriver, vilken bild de har av mig. Tänk om allting är helt fel? Tänk om jag är fel? Paranoia!

Fel.
Fel.
Fel.

Fail.